Sjöns vatten fryser och går upp, gång på gång, vattenytorna kan inte beträdas. Marken är bar -inte lätt att hitta spår av närvarande. Om dom närvarande inte syns -finns dom då inte? Lite olika uppfattning om huruvida man finns eller ej verkar förekomma.

The water in the lake freezes then breaks up again, one cannot walk its surface. The ground is naked – not easy to find traces of present ones. If those present cannot be seen, do they really exist? Different views on this matter…

Några bryr sej inte om att gömmas -nu verkar det vara vår och då ska trummas! Bäst att kolla runt om det finns öron som förstår budskapet. Hackas det inte däruppe så får det väl bli därnere!

Some don’t care to hide – it seems to be spring now and that is the time for drumming! Better check around for ears that understand the message. If not hacking up there then down here!

Andra lämnar alltid spår, är det inte skumbjörnen i bäcken så är det bävern. Hemliga gömslen tycks det vara gott om när inte snön döljer portarna och trädens mening om tillvaron tycks vara att här, här håller vi om varandra när vinterstormen rasar!

Others always leave a trace, if not the foam bear in the stream then the beaver. There seems to be plenty of secret hideaways when snow doesn’t hide their doors, and the trees seem to think that here we hold each other during winter storms!

Spår skymtar lite runtomkring, vem kunde väl ana att det gamla huset givit upp -liksom den gamla granen. Är det någon som begråter dom eller är det naturens gång som begråts?

Traces are to be seen here and there, who would have thought that the old house gave up – as well as the old fir tree? Does anyone weep for them or is it the course of nature being wept for?

Det är märkligt att se videns knoppar i februari. En månad för tidigt. Vad ska hända och hur kommer det att gå med den årliga humlekonferensen?

It is odd to see willow buds in February. One month too early. What will come of the annual bumble bee conference?

Ibland blir det lite enahanda -isen lägger sej, isen går upp. Men det ger också intryck. Vindens piskande skapar nya islinjer och ibland darrar vattnet, solen trollar fram reflexer. Vi tar det från början på morgonen med det betagande skenet som snabbt ändras.

Sometimes things just repeat themselves – the ice settles, then breaks. But that too is an impression. The wind creates new lines on the ice and sometimes the water trembles, the sun magically creates reflections.

Ibland är det vitt och ibland svart. Det gemensamma är att man nästan aldrig denna februari kan beträda isen. När isytan blivit hel igen kom budbärarna och hittade en minimal öppning i isytan.

Sometimes it’s white, sometimes it’s black. The common denominator is that one cannot set foot on the ice this month. Once the surface froze again, messengers appeared finding a minimal opening.

Mot kvällningen får räven bråttom och senare speglar sej stjärnorna i det böljande vattnet.

Towards the evening the fox is in a hurry and later the wavy water reflects the stars.

Så börjar det om.

And it starts all over again.