Våren fortskred, den magnifika aspen vakade över skogen som firade i grönt när någon solstråle letade sej ner. Domherren var igång med sitt gnisslande. Kaveldunet stod i sammanhållen givakt vid åns issörja. Så kom en snöstorm med vintern åter, det gröna byttes för en tid mot grått och vitt. Det var ju väntat. Inget kan stoppa våren, den bara dröjer lite…

Springtime carried on, the magnificent aspen tree watched over the forest celebrating in green as sunshine found its way down. The bullfinch was active sqeaking. The bulrush was standing at attention by the slushy ice of the stream. So a snowstorm brought winter back, the green was replaced by a time towards grey and white. Expected. Nothing can stop spring, it’s just a little delayed…

Vinden fick uppgiften att blåsa av snön från isen. Vyerna skiftade från dag till dag. Bäcken återfick vinterskrud och snöormarna kom åter. En ny obeständig art blev synlig: Snötusenfotingen med gröna granfötter. Vad kan inte vintern hitta på!

The wind was assigned the task of blowing snow off the ice. Views changed by every day. The stream dressed in winter costume again and the snow snakes returned. A new impermanent species became visible: the snow centipede with its green spruce needle feet. Oh, the fabrications of wintertime!

Vintern kom bara på besök. Naturen gjorde allt för utveckla våren. Det började med slask, sen öppnade sej en råk. Stenarna började förlösas ur isens grepp och snart hördes ett trumpetande i skyn av av de återvändande sångsvanarna.

Winter only came to visit. Nature did all to foster spring. It started with slush, then a crack in the ice. The rocks were released from the grip of the ice and soon a trumpeting sound in the sky is heard; the returning swans.

Kommer den första tranan ur stenen? Den har ett trumpetande som nästan får isen att skallra -vilken vårhälsning innan den lyfter! Och emellanåt så syns dom inte -finns dom då?

Does the first crane stem from the rock? Its trumpeting almost makes the ice rattle, what a spring greeting before take-off! And from time to time they can’t be seen – do they still exist then?

Nya råkar bildas, isen murknar mer och mer. De gamla vintervägarna och spåren på isen löses upp och drivorna krymper.

New cracks appear, the ice rots more and more. The old winter roads and tracks dissolve and the snowbanks shrink.

Så snart det bildas pölar på isen så är kniporna där, tätt följda av storskrak och gräsand och långt därborta skymtar en salskrake.

As soon as puddles appear on the ice, the goldeneyes are there, followed by the goosander and mallard and far away a smew can be seen.

Nu börjar intrycken bli övermäktiga, man gapar som den i skogen över allt som händer.

Impressions are beginning to become overpowering now, one is as astounded as the one in the forest.

Blåmesen klänger i vassen, nötväckan joddlar i videträdet som fått kissar. Och så har vi knackarens trumvirvel.

The blue tit hangs around the reed, the nuthatch yodels in the willow tree. And then there is the drumroll of the pecker.

Ett stycke därifrån händer märkliga saker: Orren stannar upp i spelet och synes ha en uppfattning om att svin ska jag inte spela för, väljer att ta sej till åskådarplats och titta på tranornas otvetydiga gester: Schas ditt vilda svin!

A bit further away strange things occur: the black grouse stops its playing and seems to think it will not be playing for swine! It chooses the spectator’s seat instead, watching the unmistakle gestures of the cranes: off you go, wild bore!

Mars månad går mot sitt slut. En kväll är himlen dramatisk, nästa morgon blommar tibasten på sin bara kvist. Isen löses upp till sörja. Nog är det förunderligt tycks den brune följeslagaren mena, från sin utkiksplats i tillvaron.

March comes to an end. One night the sky is dramatic, the next morning the  mezereum is blossoming. The ice dissolves into slush. It is odd, indeed, the brown companion seems to think from his point of view.