Visst regnar det ibland och dagarna blir kortare men bäcken är nu helt torrlagd och man kan se resterna av den gamla bäverdammen som brast under högvattentid. Längre nedströms blir de gamla bropålarna mer och mer framträdande i den färgrika vassen.

Surely it occasionally rains and the days are getting shorter, but the stream is now completely dry and one can see the remains of the old beaver hut. Further downstreams the old bridge poles stand out more in the colourful reed.

Det börjar bli en rikedom av andra nyanser än grönt och visst hajar man till ibland inför förstenade rörelser i landskapet.

Now there is a richness of other colours than green, and one startles at the sight of movements turned to stone.

Nu när mosaiken läggs är det som om spången leder till höst, övervakad av den mäktige aspen. Allt gult är dock inte löv. Den fallna stammen försvinner mer och mer i förgänglighet.

As the mosaic is laid, the footbridge seems to lead to autumn, supervised by the mighty aspen tree. However, all things yellow are not leaves. The fallen tree trunk gradually disappears into decay.

Det är ett vackert landskap och visst blommar det i september. Och visst flyter stenar?

It is a beautiful landscape and surely it blossoms in september. And rocks float, don’t they?

Solen leker tittut mellan molnskyarna och påverkar hela tillvaron. Vassen visar sej praktfull i glittret. Den brune följeslagaren är som penslad i guld, följeslagarens vackra kompis tittar näpet och förundrad fram, nog går vi åt samma håll?

The sun is playing peekaboo between the clouds, affecting all existence. The reed looks magnificent in the glitter. The brown companion seems to be painted in gold, his pretty friend seems to curiously wonder: we are going the same way, aren’t we?

Månvarvet fullbordas än en gång, den nya generationen dröjer ännu i september. Det är höst.

Autumn is here.